All we really want is loves confusing joy…

Hösten bär med sig vackra färger, men innan löven börjar skifta sÃ¥ blÃ¥ser vinden till orkan och startar ett kaos i luften.  Jag har inte skrivit ett ord sen i maj, knappt i alla fall. Sommaren som började med Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav, i äkta Gärdestadsanda avslutades med dekadens och iskalla nätter… Vilket gör att pennan fÃ¥r energi att uttrycka hjärtats känslor och hjärnans virrvarr av tankar och motsägningar.

Att återuppleva den där fantastiska veckan igen skapar både kärlek och smärta. Lyssnar på samma låt jag var besatt av då och drömmer mig tillbaka till nyfunna vänner, förälskelse och tårar av lycka. Tänker på dig som fick mitt hjärta att slå så där hårt, så där överväldigande, så där ont. Dig som jag fortfarande tänker på med värme i kroppen och ibland önskar kunde vara hel igen, så du kunde bli redo för min kärlek.

Jag tänker tillbaka på förra hösten av hjärtskärande smärta efter den stora kärleken, som uppenbarligen inte var den äkta stora kärleken då den dog och aldrig återuppstod. Tänker på all smärta och all sorg som idag är totalt bortblåst och endast har lämnat kvar den där rädslan över att låta hjärtat stå vidöppet för någon någonsin igen. Men eftersom jag är en obotligt romantiker som kommer jag väl slå huvudet i väggen många många gånger till. Undrar hur kärleken kommer att se ut nästa gång?

En bekant sa till mig att han vet hur det ska och kommer att kännas när han träffar den rätta. Jag tror att det är skitsnack. Jag har dÃ¥ ingen aning om hur det kommer kännas nästa gÃ¥ng. Alla mina förälskelser har känts olika. Ingen har nÃ¥gonsin framkallat en känsla jag har haft för nÃ¥gon annan. ALDRIG! Inte ens de gÃ¥nger dÃ¥ jag har tagit avsked men hittat tillbaka till samma person har förälskelsen varit den samma. Men även om jag inte vet hur det kommer att kännas nästa gÃ¥ng sÃ¥ vet jag att att förälskelsen kommer att hälsa pÃ¥ igen, oförskämd som vanligt kommer den dyka upp oanmäld och där kommer jag stÃ¥ och välkomna med öppna armar…

(Jan Stenmark)

Sakta vi gÃ¥r genom stan…

Sol hela dagen. Plötsligt smög sig nÃ¥gra moln fram. Tröjan pÃ¥. Solen fram. Tröjan av. Molnen fram. Tröjan pÃ¥. Solen fram. Tröjan av…. och sÃ¥ fortsatte det fram till ett mörkt heltäckande moln tvingade hem oss frÃ¥n Rosévin och uteservering. Men nu är hon framme igen. Moder Sol. VÃ¥r älskade glädjespridare, vÃ¥r lyckas bästa vän. Jag älskar henne. Mina dagar har flugit förbi det i rosa skimmer det senaste. Mest tack vare henne. Lite tack vare Dig ocksÃ¥. Hon ger livet det lilla extra. Inga bekymmer, bara mys. Alla kryper fram frÃ¥n vinteride och blomstrar. Bruna ansikten och leende läppar pÃ¥ alla gator. Folk pÃ¥ de mest otippade ställen. Allt detta tack vare hennes strÃ¥lar. Hon är kärleken…

Snart Ã¥ker jag tillbaka till Stockholm för första gÃ¥ngen pÃ¥ 1,5 Ã¥r. Har saknat den vackra staden och nu ska jag fÃ¥ Ã¥tervända när den är som vackrast. De japanska körsbärsträden i KungsträdgÃ¥rden. Uteserveringarna pÃ¥ Söder. En cykeltur pÃ¥ DjurgÃ¥rden eller helt enkelt en promenad med lilla Humla bland allt skönt och grönt. Just nu är hela drömmen om Stockholm fantastisk. Jag längtar…

(Jan Stenmark)

Det man förlorar pÃ¥ gungorna tar man igen pÃ¥ karusellen…

Idag har dagen börjat bra fortsatte i nedförsbacke för att förhoppningsvis dyka upp i det blå. Vaknade i natt av ett slag i Solarplexus. Mina snarkningar var inte alltför populära så att Syster tyckte att lite våld skulle kunna rädda henne. Trodde att hon hade gjort det i sömnen, men nejdå. Hon erkände glatt i morse. Tydligen förtjänade jag det.

Jaja, Mr Red kom förbi med frukost i alla fall vilket var kanonmysigt. Vi har inte setts pÃ¥ länge sÃ¥ det var härligt att börja dagen med mys, uppdateringar och kärlek. Eftersom detta var Ã¥tta i morse sÃ¥ kom jag igÃ¥ng med min uppsatsskrivning i god tid. Jippi, trodde jag. Där slutade euforin. En bok fattades, som jag har stÃ¥tt i kö för, som skulle vara Ã¥terlämnad till KTH igÃ¥r. Tji, fick jag. Den var INTE tillbaka. Fick ett samtal frÃ¥n VÃ¥rdcentralen som informerade att jag hade missat min tid och därför skulle bli betalningsskyldig. Avin kommer pÃ¥ posten. Tjingtjing! Sprang tillbaka med en glassmaskin som jag har lÃ¥nat. Väl framme insÃ¥g jag att instruktionsboken INTE var med. SÃ¥ en tur-och returresa till. YES! Äh, blev i alla fall klar med en av mina essäer och bestämde mig för att ta en rast med Lilla Björn. Vad hände dÃ¥? Jo, jag rÃ¥kade halka i trappan och studsa rakt ner i backen med ett stort kluns varav min granne flyger ut och tror att hans barn har ramlat. ”Nej, nej, det var bara lilla jag”. Pinsamt värre, ännu mer pinsamt är när en liten groda hoppade ur min min i vanlig ordning, ”nej, nej, ingen fara jag är sÃ¥ mjuk därbak” Va? Vilka förutom jag och tanter i 80-Ã¥rsÃ¥ldern säger nÃ¥got sÃ¥dant…

I alla fall, väl framme hos Lilla Björn möts jag av en strÃ¥lande vacker väninna och en stor kram. Första kommentaren dock löd följande: ”Du ser ut som en slusk”. Ã…H, tack! Tydligen var det inte sÃ¥ snyggt med missmatching när det finns fläckar pÃ¥ den pösiga randiga tröjan och de stora paisleymönstrade byxorna är pÃ¥satta bak-och fram sÃ¥ det ser ut som om jag gÃ¥r runt med en jätteblöja. Kände mig som en uteliggare en stund, men det gick över. Ingen självinsikt här inte.

Lilla Björn struttade runt och var sitt strÃ¥lande jag och jag ser att den vackra prinsessan har plattare mage än nÃ¥gonsin. Själv känner jag mig som en överspänd ballong. ”Jag har cyklat varje dag till jobbet i tvÃ¥ veckor”. Jaha, en halvtimma om dagen. Din snygga människa, pÃ¥minn mig gärna om dagarna dÃ¥ det räckte att titta pÃ¥ en cykel för att bli smal och smärt. Nu för tiden räcker det att jag tittar pÃ¥ en kaksmula och gÃ¥r upp 10 kg. Som tur var älskar jag min väninna och är glad för hennes skull. Dessutom sprider hon sÃ¥ mycket glädje att hon förtjänar varenda milligram hon tappar. Synd bara att de verkar hamna pÃ¥ mig.

Nu är jag hemma i alla fall och funderar över dagen och blir nÃ¥got förvÃ¥nad över mig själv när jag nu inser att trots alla i-landsproblem jag har haft idag är jag inte ens en gnutta sur. Inte ens lite. Inte ens pyttepyttepyttepyttelite. Vanligtvis hade jag gnällt hela dagen, men nej. INGET gnäll. Börjar bli rädd för mig själv. SÃ¥ positiv kan ju ingen vara. Tänk om jag kommer förvandlas till de där prettokäcka typerna som jag har lagt ner sÃ¥ mycket energi pÃ¥ att förakta, gärna när jag har haft ett glas vin i handen. Tänk om mitt annars sÃ¥ härligt bittra jag är puts väck och jag kommer att bli en sÃ¥dan som hoppar upp med ett strÃ¥lande leende pÃ¥ läpparna klockan sex pÃ¥ morgonen och tar en joggingtur. ”Bara för att vädret är sÃ¥ härligt och det är sÃ¥ skönt att motionera”. Hmm, motionera… Tror att det är dags att börja i terapi…

Ps. Jag rÃ¥kade klicka bort heeeeela den här texten, men eftersom livet ler mot om mig och jag är en sÃ¥dan vansinnigt positiv prick sÃ¥ hade texten tydligen autosparats. Ska nog fortsätta vara käck i alla fall. Livet leker ju…

(Jan Stenmark)

Kärleken är…

Har en ny favorithatt. Den är kornblÃ¥ och alldeles underbar. Den gör mig lycklig. Egentligen är den inte ny. Den har hängt framme med prislappen hängande, helt redo för att användas. Bara väntat pÃ¥ att vÃ¥ren ska nalkas och solen ska bli tillräckligt stark för ett brett brätte. Den hade jag i och för sig inte pÃ¥ mig idag, men den är underbar ändÃ¥…

Idag har varit en konstig dag. Tydligen underhÃ¥ller sig en liga med att knycka kopparledningarna mellan Agnesberg och Bohus vilket resulterar i oändlig väntan pÃ¥ tÃ¥get. Aldrig kommer vi fram. PÃ¥ vägen hem försökte nÃ¥gon hoppa framför tÃ¥get. Det gjorde ont i mitt hjärta. Han överlevde, det gjorde nog ont i hans. Förhoppningsvis hittar han ljuset igen och uppskattar livet igen. I vilket fall som helst sÃ¥ Ã¥kte jag tÃ¥g i mer än 4h för en timmas föreläsning. Konstigt nog är jag lika glad ändÃ¥…

Ju mer dagarna flyger iväg, desto närmare kommer jag mig själv. Det är en sÃ¥dan svÃ¥rförklarad mäktig känsla . Hur kan man förklara en känsla sÃ¥ överväldigande där ord inte räcker till? Känns som jag bara vill gÃ¥ runt och krama alla. Ge hela världen min kärlek. Omfamna och dela med mig av min inre kärlek som hÃ¥ller pÃ¥ att svämmar över. Börjar känna mig som jag kände när jag kom hem frÃ¥n min första Indienresa. Fullkomligt full av ljus och glädje…

(Jan Stenmark)

Det märkligaste med framtiden är att den sÃ¥ smÃ¥ningom kommer att kallas för ”den gamla goda tiden”…

När jag vaknade i morse (eller rättare sagt vid lunch, fy!) sÃ¥ var det nÃ¥got som fattades. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret pÃ¥ vad det var fram till att det slog mig. Jag inte hade den där lilla obehagliga klumpen  av oro i magen som har varit en trogen följeslagare sÃ¥ länge, sÃ¥ länge. Plötsligt kändes det som om jag kunde erövra världen bara genom att gÃ¥ ut ur dörren. Vilken känsla av makt. Vet inte om jag nÃ¥gonsin känt sÃ¥ tidigare. Ingen stress över att lägenheten sÃ¥g ut som ett bombnedslag,  jag slängde bara en blick över axeln och tänkte: ”Äh, det tar jag i eftermiddag”. Inte ens när jag tittade pÃ¥ böckerna i hörnet som skrek efter nÃ¥gon som ville bläddra i dem kände jag annat än: ”Äh, jag öppnar er om en stund”. Skulle det varit bara för en vecka sedan hade Ã¥ngesten smygit in likt en listig orm för att knipa Ã¥t magsäcken och skapa en ilning av obehaglig oroskänsla. Men inte idag! Kanske aldrig mer. Förhoppningsvis.

Vet inte riktigt varför jag känner mig lugn. Kan det vara att jag smockade ner en av mina rädslor, vÃ¥gade vara mig själv och mötte Er? Eller är det helt enkelt sÃ¥ att det är min tid att möta lyckans stig och följa den till toppen av berget, där jag kan skrika ut min kärlek. Min kärlek till livet, vänner, vackra möten av alla dess slag och allt annat jag hÃ¥ller kär. Samtidigt som jag rör mig uppÃ¥t lämnar jag det förflutna bakom mig. Jag sÃ¥g tom Dig idag, du som är har legat bakom sÃ¥ mycket smärta och jag kände ingenting. Absolut ingenting. Plötsligt började jag skratta, frÃ¥n hjärtats inre, frÃ¥n magens djup och kände mig sÃ¥ fri. Du finns inte längre i mitt hjärta. Jag är fri att möta nya äventyr, mitt hjärta sätter inte längre stopp för att öppna sig pÃ¥ nytt och jag älskar det…

(Jan Stenmark)

Det är bara arrogans om du har fel…

För tvÃ¥ Ã¥r sedan sÃ¥ fick min underbara Mr Red en förfrÃ¥gan om han kunde hjälpa till med skoltidningen. SÃ¥ han gjorde horoskopen. Riktigt bittra och härliga. Precis i min smak. För Dig som inte känner mig sÃ¥ kan jag bekänna att om jag kan vara bitter nu, sÃ¥ är jag inget mot vad jag var för tvÃ¥ Ã¥r sedan. Nu är jag en halvbitter kvinna i mina bästa Ã¥r. DÃ¥ var jag bara rätt och slätt- En Bitch (inte en tik, utan det man kallar kvinnor när man vill förnedra dem, vilket inte biter pÃ¥ mig dÃ¥ jag tycker att Bitch är nÃ¥got häftigt). SÃ¥ utan att flyga iväg för mycket frÃ¥n ämnet sÃ¥ kan ni ju förstÃ¥ att jag blev glad när en god vän till mig introducerade texten nedanför som jag fint har stulit frÃ¥n nÃ¥gon annans blogg som tydligen har stulit den frÃ¥n ytterligare en annan som säkert har stulit den hon ocksÃ¥. Roligast av allt vore om det är det som Mr Red skrev för tvÃ¥ Ã¥r sedan, vilket det kan vara men med största sannolikhet inte är. Men ni kan ju tänka er att jag blev förvÃ¥nad att speciellt en av dem stämmer in pÃ¥ nÃ¥gon som jag en gÃ¥ng har haft i mitt liv…

 

VATTUMANNEN (21/1-18/2)

Du är uppfinningsrik och du lutar åt progressivitet. Du ljuger mycket och ofta. Du upprepar samma misstag gång på gång eftersom du är så korkad. Alla tycker du är ett jävla svin.

FISKARNA (19/2-20/3)
Du är en pionjär och tycker att de flesta människor är skithuvuden. Du är snabb att ge igen, otålig och full av goda råd. Det enda du gör är att folk du möter blir förbannade. Du är snarstucken.

VÄDUREN (21/3-20/4)
Du har livlig fantasi och tror ofta du är förföljd av Säpo eller PRO. Du har lite inflytande på dina vänner och folk avskyr dig för att du skryter med den lilla makt du har. Du saknar självförtroende och är en allmän nolla.

OXEN (21/4-21/5)
Du är praktisk och ihärdig. Du äger stor beslutsamhet och arbetar som fan. De flesta tycker du är envis och tjurskallig. Du är bara en jävla kommunist.

TVILLINGARNA (22/5-21/6)
Du är intelligent och snabbtänkt. Folk gillar dig eftersom du är bisexuell. Du tenderar att vänta dig för mycket tillbaka i förhållande till vad du ger. Det innebär att du är en snål jävel. Tvillingar är ökända för incest.

KRÄFTAN (22/6-22/7)
Du är sympatisk och förstående när det gäller andras problem, vilket gör dig till en lättlurad sate. Du skjuter alltid upp saker. Det är därför du alltid kommer att gå på A-kassa och tära på samhället. Alla som sitter i fängelse är kräftor.

LEJONET (23/7-23/8)
Du ser dig själv som en född ledare. Andra ser dig som en idiot. De flesta lejon är bråkmakare. Du är fåfäng och tål inte kritik. Din arrogans är direkt vedervärdig. Lejon är tjuvaktiga slynor och får ut mer av onani än av sex.

JUNGFRUN (24/8-22/9)
Du är den logiska typen och hatar oordning. Din pedantiska attityd gör dina vänner och arbetskamrater fysiskt sjuka. Du är kall och okänslig och somnar ofta när du knullar. Jungfrur blir bra bussförare och hallickar.

VÃ…GEN (23/9-23/10)
Du är den artistiska typen och har svårt att hantera verkligheten. Är du man är du högst sannolikt bög. Dina chanser till anställning och bra lön är lika med noll. De flesta kvinnliga vågar är horor. Alla vågar dör av könssjukdomar.

SKORPIONEN (24/10-22/11)
Skorpionen är värst av dem alla. Du är slipad i affärer och helt opålitlig. Du kommer att klättra till toppen av karriärstegen på grund av din totala brist på etik och moral. Du är den perfekta skitstöveln. De flesta skorpioner blir mördade.

SKYTTEN (23/11-21/12)
Du är optimistisk och entusiastisk. Du har en vårdslös tendens att blint lita till turen eftersom du är fullkomligt talanglös. Majoriteten av alla skyttar är fyllon.

STENBOCKEN (22/12-20/1)
Du är konservativ och rädd för att ta risker. Du är kort sagt en feg fjolla. Ingen stenbock har någonsin betytt något. Du borde ta livet av dig.

(Jan Stenmark)

Ordet ‘glädje’ skulle förlora sin mening om det inte blev balanserat av sorg…

Tänker ibland på alla de skitstövlar jag har mött i mitt liv som jag  bittert önskar ska snubbla omkull. Inte ramla så de skadar sig, så ond är inte ens jag, utan ramla för att de ska tappa ansiktet. De dagarna när bitterheten tar över känner jag hur mina ögon minskas och hämndens ögonblick smyger sig fram. Jag smider förföriska planer om hur jag ska fånga bytet i fördärvets grop. Sedan går det över. Jag blir glad igen och glömmer all ondska för ett tag.

Varför skriver jag om det tro? Jo, för jag tror att fantasier om hämndens ljuva tid är nyttigt för själen. Det är tankar som bör andas sÃ¥ att handlingen inte fÃ¥r tillräckligt med luft. För helt ärligt, lika väl som jag anser att vissa människor bör snubbla, sÃ¥ finns det ju de som anser mig vara en skitstövel som bör snubbla, eller rÃ¥ka ut för nÃ¥got ännu värre. För ingen människa kan vara en ängel i allas ögon. Är man det sÃ¥ är man antagligen en feg eller förtryckt idiot som aldrig har fÃ¥tt experimentera  med sitt liv. Bara gjort allt för att behaga andra. Gud vad tragiskt. Jag lider med dem. Hellre vara en skitstövel i nÃ¥gons ögon än att vara en menlös stackare. I alla fall… Anledningen till att jag tror att bitterhet är bra är som jag otaliga gÃ¥nger har nämnt tidigare, vi behöver balans och framför allt sÃ¥ behöver vi omväxling. Tänk sÃ¥ trÃ¥kigt om allt var frid och fröjd hela tiden. Människan behöver stimulans och rörelse, vi behöver ebb och flod och vi behöver smida onda planer. Undertryckta känslor skapar desperation, vilket är vägen till fördärv…

(Jan Stenmark)

Vägen till mannens hjärta gÃ¥r genom magen och vägen därifrÃ¥n är när man bränner maten…

Inget verkar bli som det är planerat idag. Min lunchträff avbokade. Sedan insÃ¥g jag att tiden var knapp sÃ¥ jag fick avboka min klippning, trots att jag är i stort behov av det. Fick avboka en trevlig middag. Ingen tid över för mys med Lilla Björn. Jag kanske ska sluta planera helt, jag kanske helt enkelt planerar för mycket? Däremot har jag gjort nÃ¥got som jag aldrig gör för mycket av när jag är själv. Jag har lagat mat, pÃ¥ sÃ¥dant som lÃ¥g och skräpade i frysen och det blev jättegott. Tänka sig. Kanske ska göra det lite oftare. Det kanske bara är en fix idé att det är trÃ¥kigt att laga mat till sig själv? När det kommer till att laga mat sÃ¥ tänker jag alltid pÃ¥ en speciell person, som gav mig mycket glädje och oändligt med sorg, kanske även det som spelar in. Jaja, trevlig kväll pÃ¥ er allesammans, hoppas ni har tid för nÃ¥got…

(Jan Stenmark)

Det bästa sättet att dölja att man inte har smak är att alltid följa det senaste modet…

Läste en riktigt rolig blogg häromdagen: http://whitetrashoftheday.blogspot.com/
Jag skrattade och skrattade och skrattade. Några saker föll in på mig själv men desto fler som tur var som inte gjorde. Det bjuder jag på, än så länge är jag ingen kunglighet. Kolla in den i alla fall. Varning för känsliga läsare utan självinsikt dock.

Nu över till mina egenheter. Nu när jag sitter pÃ¥ min vanliga plats, i min fantastiska fÃ¥tölj, med datorn i knät kom jag tänka pÃ¥ smÃ¥ knäppa grejer jag har för mig. Exempelvis sÃ¥ har jag svÃ¥rt för skiljas frÃ¥n saker. Har nÃ¥got blivit en favorit, sÃ¥ är det bara sÃ¥ att det är det som är bäst att använda. Min morgonrock exempelvis. Den är riktigt ful, vita prickar pÃ¥ rosa frotte, hallÃ¥? Den har fläckar som aldrig gÃ¥r bort, cigaretthÃ¥l (riktigt white trash, jag vet, hahahaha) och den sitter sÃ¥ illa att man skulle kunna förknippa mig med en rosa elefant. Jag har försökt att ersätta den med andra morgonrockar som är betydligt mer smickrande, men det gÃ¥r inte. Det sitter i ryggmärgen att när jag gÃ¥r upp ur sängen vänder jag mig till kapphängaren där denna fula kreation hänger och hoppar in i den som om jag skulle slänga mig in i min faderns famn. Trygg och härligt. Stort och varmt. Samma sak med vissa andra plagg. De är utslitna, halvt illasittande, fulla med hÃ¥l, omoderna och följer med Ã¥r efter Ã¥r. Men vad ska man göra när man är ett plagg trogen? Ibland stÃ¥r jag framför spegeln och tar fram den ”fin nya” och det slutar upp med att jag i sista sekund byter om till ”den fula gamla”. Varför gör man sÃ¥nt? IsÃ¥fall kan man ju sluta köpa kläder helt, men hur kul skulle det vara. Det är ju en singeltjejs högst prioriterade nöje. Ã…h, jag har ingen att krama, jag gÃ¥r pÃå stan. Usch mina vänner storhandlar, jag gÃ¥r pÃ¥ stan, mina vänner är pÃ¥ lunch med svärmor, vad gör jag? Jag gÃ¥r pÃ¥ stan. Man kan säga att allt som tillhör livet i tvÃ¥samhet ersätts med… Ja, att gÃ¥ pÃ¥ stan…

(Jan Stenmark)

You don’t have to be anti-man to be pro-woman…

Känns lite dubbelmoral att erkänna detta, men jag tittade frivilligt pÃ¥ Fotboll idag. Det värsta av allt var att det var underhÃ¥llande. Ett tag i alla fall… Fram till domaren skickade ut en av spelarna pÃ¥ ett fult sätt. Ärligt talat, hur kan man förväntas höra en avblÃ¥sning när 100000 människor skriker i ett fullsatt Camp Nou? Orättvist. Strunt samma kanske vad jag, en antifotbollsbrud, tycker men ändÃ¥. Jag tycker att det var orättvist. DÃ¥ kommer vi till nästa orättvisa. Att man mÃ¥ste vara vänstervriden för att kunna gÃ¥ med i ett demonstrationstÃ¥g pÃ¥ Internationella Kvinnodagen. Jag hade gärna skrikigt för fullan hals för kvinnors rätt i diktaturer som Iran. Men det kan jag inte utan att associeras med galningarna som gapar ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag.” Ärligt, fÃ¥r man skrika sÃ¥ annat än pÃ¥ 1:a Maj? Var inte det här för kvinnokampen? Ska vi glömma vad feminister som Mary Wollstonecraft, Martha Nussbaum och Susan Moller Okin har gjort för kvinnans frigörelse, för att de rÃ¥kar vara liberala? Varför överröstas Kvinnokampen av den sÃ¥ kallade klasskampen? En dag dÃ¥ vi kvinnor samlat tar oss tid för att visa solidaritet med vÃ¥ra systrar som lever i större förtryck än vad vi här i väst kan tänka oss. Ska det dÃ¥ vara nÃ¥gra rödstrumpor som ska fÃ¥ fram sina fÃ¥niga slagord dÃ¥ och ta bort fokusen frÃ¥n det tÃ¥get faktiskt är till för en dag som denna. Att kämpa för jämställdhet och förtryck, samt manifestera att vi har nÃ¥tt sÃ¥ lÃ¥ngt i vÃ¥r jämställdhetskamp här i underbara Sverige. Nej, nÃ¥gon mÃ¥tta fÃ¥r det vara…

(Jan Stenmark)